Text

Välfärdsteknik för alla – och hela oss. Eller?

2023-08-01

Jag gillar mina gråa hårstrån. Nej, jag ljuger inte, det är sant. Ibland, när jag får en skymt av dem i spegeln, händer det att jag stannar upp och fascineras över hur ljuset glittrar till i dem på ett sätt som det aldrig har gjort i mitt annars rätt alldagliga hår. Och ju äldre jag blir, desto fler blir de gråa håren. Förstås. Jag åldras ju.

Jag tror att en av anledningarna till att jag gillar mina gråa hår är att jag är nyfiken. Som 50+are är jag nu på väg in i en ny, för mig okänd, ålder; en ålder som jag bara läst om, och har föreställningar om. ”Övre medelåldern”. Den inträffar efter ”medelåldern”, men innan jag blir ”gammal”. Jag var varit ”medelålders” i några år nu, så det vet jag hur det är, men hur det är att vara i ”övre medelåldern” har jag ingen aning om. Det är det som är så spännande.

Att åldras är inget jag är ensam om – "vi ska alla den vägen vandra", som man brukar säga. Men blir vi lika varandra bara för att vi blir gamla? Och blir vi bara ’gamlingar’ när vi åldras? Svaret på båda frågorna är givetvis nej. Det var därför lite beklämmande när vi i vår forskning för några år sedan visade att den bild av äldre och åldrande som byggs upp i branschen för välfärdsteknik faktiskt är väldigt stereotyp. Äldre framställs som sjuka och skröpliga – och teknik som räddningen. Att åldrande är mångfacetterat och personligt och att olika personers erfarenheter av åldrande skiljer sig – vilket kan få konsekvenser för hur, eller om, teknik kan, behöver, eller ens bör "hjälpa" verkar vara helt irrelevant för den här branschen, där man utvecklar den där digitala tekniken som ska göra det lättare för samhället att klara av att ta hand om oss när vi blir gamla. Den dominerande föreställningen i den här branschen, visade vår studie, var att äldre är på ett sätt, och att de alla tillhör en kategori – som dessutom framförallt är vit och maskulin.

Så länge har jag levt vid det här laget att jag har insett att varje ålder har sin charm – och sina utmaningar. I ”övre medelåldern” verkar en av utmaningarna vara att det blir allt svårare att kontrollera hur kroppen beter sig. Min kropp blir tyngre och slappare, även om jag tränar mer och äter sundare. Den blir rynkigare och skörare, även om jag undviker solen och smörjer sig med dyra krämer. Och den blir snabbare trött, trots att jag drar ner på tempot.

Men bara för att en ny ålder medför nya erfarenheter försvinner inte erfarenheterna från de tidigare. Vi har alla alltid kvar alla tidigare åldrar i oss, genom förkroppsligade erfarenheter och praktiker. Från när jag var barn kan jag till exempel känna lekfullhet och den där barnsligt oförställda nyfikenheten; från när jag var ung vuxen kan jag uttrycka glädjen i att få fira, festa och njuta; från åren då jag blev förälder sitter de välbekanta kroppsliga minnena av att visa omtanke och sätta andra främst; och från den tidigare medelåldern är jag välbekant med det nyktra fokuset, eftertanken och reflektionen som insikten om att man "snart-är-halvvägs-i-livet" ledde till. Allt detta finns i mig – samtidigt. Och alla dessa förkroppsligade erfarenheter syns fortfarande i mina vardagliga praktiker. Jag leker med färg och form i olika slags hantverk och utforskar gärna det jag möter på skogspromenaderna; jag dansar vilt på vardagsrumsgolvet med musiken på högsta volym; jag åker kors och tvärs över landet när mina mina unga-vuxna-barn behöver hjälp att flytta; och jag sitter gärna och filosoferar över en kopp te eller ett glas vin med mina vänner.

Jag hoppas att dem jag möter när jag blir gammal förstår att jag är allt detta, samtidigt. Att de inte bara ser mitt gråa hår, min skröpliga kropp och min trötthet, utan att de förstår att jag är allt det jag upplevt genom livet, och att jag kommer att fortsätta att behöva ge utlopp för de praktiker jag utvecklat. Och att de som hittar på och upphandlar nya, smarta digitala tekniker för att lösa välfärdens utmaningar med personalbrist och lägre resurser också ser det, så att utrymme skapas för hela mig i de situationer då tekniken används för att assistera, möjliggöra och stötta.

Anette Hallin Länk till annan webbplats.

PS: Vet du om att MDU har ett sprillans nytt center för välfärdsforskning? Här kraftsamlar vi, tillsammans med offentliga organisationer, näringsliv och civilsamhälle, för att utveckla framtidens välfärd baserat på användbar och meningsfull välfärdsteknik. Läs mer om MDU:s center för välfärdsforskning Länk till annan webbplats.