Vänskap och andra relationer i mobilernas tidevarv

Då man inte hade den där livlinan via sociala medier som hjälpte till att hålla kontakt, inte bara med familjemedlemmar och nära vänner, utan med alla möjliga bekanta man någon gång har träffat. Och dessutom med sådana man inte har träffat (inklusive företag), men som man av någon anledning gärna vill hålla koll på eller inspireras av. Minns ni den tiden då man inte hade omedelbar tillgång till information, då man inte kunde sköta sina bankärenden och göra en massa andra smarta saker precis när man ville och samtidigt som man gjorde annat? Ibland undrar jag hur vi klarade oss innan den där ”smarta” varianten av den där prylen som man tidigare endast använde för att ringa med kom. Samtidigt funderar jag över vad mobiltelefonen har gjort med oss, och framför allt: vad har den har gjort med våra förhållanden till varandra?

I dag kan vi både inleda, upprätthålla och avsluta relationer utan att träffas. Vi får kontakt med nya spännande människor genom dejtingappar, eller motsvarande appar för likasinnade; vi chattar, ibland med video, med dem; och vi messar och gör slut. Och även i relationer där vi faktiskt träffas IRL då-och-då spelar mobilen med dess mjukvara en viktig roll för att upprätthålla kontakten när vi INTE ses öga-mot-öga. Vi kommunicerar med varandra, inte bara i text, utan med foton, och med små för-ritade ideogram, emoijer, som finns i telefonens appar. Och missförstånden är många. Hur ska man t ex tolka 🤗? Är det en kram? Ett uttryck för en allmän välvillig inställning? Slår avsändaren ut med händerna samtidigt som hen rycker på axlarna och hånler åt mig?

Det är på många sätt fantastiskt att de flesta av oss har tillgång till en superdator i fickformat. Vi kan vara effektiva och med mobilens hjälp upprätthålla relationer med alla vi någonsin träffar. Nya bekanta läggs till på Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram, och på LinkedIn. Vi lägger in människors telefonnummer och kan kommunicera med dem via Facetime eller WhatsApp (eller via ett telefonsamtal – det går faktiskt fortfarande!). Men är detta verkligen en ”hjälp”? Blir vi rikare på vänner genom den digitala tekniken som våra mobiltelefoner möjliggör? Fördjupas våra etablerade relationer med hjälp av alla de möjligheter som mobiltelefonerna erbjuder? Eller finns det en risk att vi prioriterar oss själva i allt större utsträckning genom att lägga alltmer tid på sociala medier, snarare än på att umgås med de människor som vi faktiskt vill och behöver ha en relation med – eller/och som vill och behöver ha en relation med oss?

Innan den smarta telefonen kom tappade man kontakten med personer man inte längre träffade regelbundet, i alla fall med någon sorts frekvens. Relationen med sådana som man växte ifrån; med personer som flyttade eller bytte jobb upphörde, ofta sömlöst och omärkbart. I dag utgör våra sociala appar i det närmaste groteska databaser över sociala nätverk; nätverk som i digitalt format kan verka omfattande – men som riskerar att bli allt svagare över tid om vi inte interagerar med alla som ingår i dem individuellt på något sätt. Och frågan är om vi ens har möjlighet till det. Vi har ju fortfarande bara 24h per dygn, och även om vi tillbringar rätt många timmar per dag på sociala medier innebär inte det att vi nödvändigtvis håller kontakt med familj och vänner; en hel del tid går ju åt till allmänt surfande på Youtube, Pinterest, Familjeliv, Flashback, eller på andra webbsidor, beroende på våra intressen. Så hur är det möjligt att ens hinna med att hålla kontakt med alla som ingår i våra digital-sociala nätverk? Och hur gör vi åtskillnad mellan de som är våra vänner, och de som är våra bekanta?

Anette Hallin