Text

2022-01-14

Lära om och lära nytt

Livet är fullt av möjligheter. Det gäller bara att ta språnget och våga ge sig ut i det okända.

När jag examinerades som grundskollärare på nittiotalet tänkte jag att mitt liv var utstakat. Jag var nöjd med att arbeta i skolans värld. Att vara lärare är det bästa yrket som finns enligt min mening. Barns nyfikenhet, vilja att lära, deras roliga kommentarer och härliga skratt är fantastiskt. Mitt jobb har aldrig känts tråkigt eftersom varje dag varit oförutsägbar och intensiv. Det kanske är jobbigt för vissa att aldrig få vila i förutsägbarhet eller långtråkighet men för mig har det aldrig känts så. Dessutom har vi lärare stor möjlighet att påverka vår vardag. Vad vi gör i klassrummen är ju faktiskt upp till oss (inom vissa ramar). Vill vi ha roligt på jobbet så är det ju bara att välja det. Så har jag alltid tänkt och inte alls förstått den söndagsångest som några av mina nära och bekanta med andra yrken, beklagat sig över.

Däremot har jag hela tiden känt en lust att lära mer. Ett sug efter ny kunskap i det lilla, då små förändringar i undervisningen gjort att eleverna fått större utmaningar eller andra sätt att lära sig. Men också i det stora, att söka utmaningar och nya ansvarsområden som utvecklat mina kunskaper och insikter. Denna lust har varit en drivkraft som fått mig att våga ta språnget ut i det okända. Läskigt och skrämmande, men berikande i längden. När jag ser tillbaka på min lärarkarriär har jag verkligen utvecklats. Det gör alla, såklart. Både tiden och eleverna gör att vi lärare måste utvecklas och "hänga med" i samtiden för att lyckas. Men jag trodde nog att jag skulle vara nöjd med att vara lärare hela mitt yrkesliv. På ett sätt är jag det fortfarande men suget att lära mer utmanar och lockar till förändringar. Kanske är jag till och med redo att byta yrke trots att jag inte har mer än femton år kvar till pensionen. Jag tänker att språnget inte är så stort och att nya kunskaper och bekantskaper berikar. Det borde väl väga upp för att jag kommer att sakna eleverna något alldeles förfärligt - skratten, glimten i ögonen, finurligheterna och de långa kramarna i midjehöjd? Eller kommer fyrtiotimmarsveckor, ostörda lunchraster, kvällar utan akuta mejl och telefonsamtal ersätta det? Nja, kanske inte, men jag vet inte förrän jag provat och det är ju det som är så spännande i livet. Vi vet inte vart en ny väg leder om vi inte gör valet att svänga in på den.

Att se möjligheterna är det som jag försöker förmedla till eleverna. Deras nyfikenhet kan leda dem vart de vill och jag har sett så många barn under min lärarkarriär som haft stora svårigheter i skolans fyrkantighet men som klarat sig fantastiskt i livet. De har vågat ta språnget och ge sig ut i det okända. Några vägbulor har de säkert stött på men det har bara gjort dem starkare i längden. Jag tänker att det är drivkraften att vilja lära som är den allra viktigaste lärdomen våra elever ska ha med sig ut i livet. Drivkraften att tänka om och byta spår, våga utmana sig själva och att den väg som inte är den lättaste kan ta dem dit de vill och kanske ännu längre. Livet är långt och det finns mycket att lära och upptäcka på vägen.

Exempel på blogginlägg skrivet av Pia Ekholm Johansson

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Relaterade inlägg

    Lorem upsum

    beskrivning

    Läs mer

    Lorem upsum

    beskrivning

    Läs mer

    Lorem upsum

    beskrivning

    Läs mer