Kollegialt lärande i Kenya - klassrumsobservationer och coachande samtal

Cecilia Bergentz fortsätter att blogga om volontärarbetet i Kenya via Teachers Across Borders (TAB). Denna gång berättar hon om klassrumsobservationer och coachande samtal. Genom att stötta lärare i deras yrkesutveckling och skapa en öppen och respektfull miljö, syftar arbetet till att bidra till långsiktig förändring och förbättring av undervisningen.

Tillbaka i klassrummen – där förändringen börjar

I tidigare inlägg har jag berättat om förberedelserna inför resorna till Kenya med Teachers Across Boarders och om de workshopar vi hållit tillsammans med kenyanska lärare. I det här inlägget tar jag med er till skolorna vi samarbetar med och berättar om hur vi arbetar med klassrumsobservationer och coachande samtal för att utveckla undervisningen tillsammans.

Det är något särskilt med att stiga in i den miljö där lärandet sker. Här får vi ta del av lärarnas vardag, se hur de interagerar med sina elever och förstår deras förhållningssätt till undervisning. Ibland får vi också möjlighet att följa hur idéer från våra workshopar börjar ta form - men framför allt är det här vi lär oss av varandra och där samarbetet blir konkret.

Så organiserar vi vårt arbete

En viktig del av vårt arbete inom Teachers Across Borders (TAB) är att stötta lärare i deras yrkesutveckling. Vi utgår från tanken att lärare lär av varandra, och våra insatser formas alltid i nära dialog med skolorna vi samarbetar med. Vi fokuserar på tre huvudsakliga områden: workshopar, klassrumsobservationer och coachande samtal.

Under projektperioden arbetar våra TAB-lärare i par, stationerade på en och samma skola. I den mån det är möjligt består varje par av en svensk och en kenyansk lärare. Sommaren 2024 kunde fem sådana par arbeta tillsammans - och sommaren 2025 ser vi fram emot att utöka till ännu fler. Dessa samarbeten är mycket värdefulla, då de kombinerar olika erfarenheter och perspektiv.

Coachande samtal – lärarens egen röst i centrum

När vi observerar lektioner handlar det inte om att bedöma - utan om att lyssna och uppmärksamma vad som sker i klassrummet. Efter lektionen sätter vi oss ner tillsammans med läraren för ett reflekterande samtal, där vi använder ett coachande förhållningssätt. Samtalet inleds ofta med en öppen fråga som: “Tell me about your lesson …” för att ge läraren utrymme att själv formulera sina tankar. Därefter ställer vi frågor som hjälper till att fördjupa reflektionen om vad som fungerade, vilka utmaningar som uppstod, hur eleverna reagerade och hur läraren tänker gå vidare.

När en ny metod har prövats, till exempel inom kooperativt lärande, fokuserar vi ofta på varför den valdes och vad läraren lärde sig av processen. Vi samtalar om hur metoden fungerade i just deras klassrum, hur eleverna responderade och vilka justeringar som kan behövas framöver. Det ger läraren möjlighet att sätta ord på sina erfarenheter – och att börja formulera nästa steg i sin undervisning.

Syftet är inte att ge färdiga svar - utan att stötta läraren i att själv identifiera vad som fungerade och vad som kan utvecklas. Oavsett form strävar vi efter att skapa en öppen och respektfull miljö där lärande står i centrum. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att detta arbetssätt inte alltid är självklart. För många lärare är det ovant att bli observerade och sedan delta i coachande samtal. Det kräver att vi anpassar vårt förhållningssätt och de frågor vi ställer.

Det finns ofta en förväntan på att vi ska tala om vad som ska göras – men syftet med coaching är att läraren själv ska hitta svaren inom sig. Vi delar gärna små bitar av vår egen erfarenhet, men lägger större vikt vid att stötta läraren i att själv reflektera och hitta lösningar som passar den egna kontexten. Att arbeta på det här sättet kräver lyhördhet, tålamod och ömsesidig respekt – både från oss och från lärarna. Vi ser hur förändring kan växa fram i det lilla: när någon vågar prova något nytt, reflektera över det och justera efter sina elever. Det handlar inte om färdiga lösningar, utan om att tillsammans utforska vad som fungerar i just deras klassrum.

Samtalen sker nästan alltid enskilt, vilket skapar en trygg ram för reflektion. Vid enstaka tillfällen har vi haft samtal i mindre grupper - och vi har även diskuterat möjligheten att i framtiden bjuda in fler lärare till klassrummet för att observera tillsammans med oss. Det skulle kunna öppna upp för fler kollegiala samtal och gemensamt lärande.

Mot långsiktig förändring – att följa upp och hålla kontakten

Det är inspirerande att se hur lärarna tar till sig reflektionerna och vågar prova nya tillvägagångssätt. Vi hoppas att de tar med sig sina insikter tillbaka till kollegorna – och att det kan bli ett frö till fortsatt kollegialt lärande på den egna skolan. För att stötta detta arbete även efter vår fysiska närvaro, har vi som mål att hålla kontakt med lärarna under året genom tre digitala ”checkpoints” – asynkrona uppföljningstillfällen där lärarna kan dela reflektioner, bilder och exempel från sin undervisning i en gemensam chatt. De har också möjlighet att ställa frågor, och vi för samtal genom att svara, ställa följdfrågor och ibland utmana dem att tänka vidare.

Det här är ett arbetssätt vi gärna vill utveckla, men det är inte alltid enkelt att få till i praktiken. Alla lärare har inte tillgång till stabil uppkoppling, och det kan vara svårt att hitta tid och tekniska förutsättningar som fungerar för alla. Vi ser ändå ett stort värde i att hålla kontakten mellan våra fysiska möten, och vi fortsätter att utforska hur dessa uppföljningar kan bli så tillgängliga och meningsfulla som möjligt.

Vi ser gång på gång hur det här arbetssättet – att observera, prata tillsammans och följa upp – faktiskt kan leda till förändring. När lärare får möjlighet att reflektera över sin praktik tillsammans med andra, växer både deras självförtroende och undervisningen – och det märks i klassrummet.

Att vara med och bidra till utveckling i undervisningen handlar också om att förstå den verklighet lärarna arbetar i varje dag. Mitt bland planeringar, stora elevgrupper och begränsade resurser ska utvecklingsarbetet rymmas. Det kräver både engagemang och uthållighet – och det är just det som gör lärarnas arbete så imponerande.

Snart dags igen

Nu börjar nästa resa närma sig – och jag ser verkligen fram emot att återvända till Kenya för tredje gången. Den här gången är vi sju lärare från Sverige som deltar, vilket är en medveten del av vår långsiktiga plan: att vi blir färre och våra kenyanska kollegor blir fler. Totalt kommer 22 lärare att arbeta med utveckling av undervisning i sommar, fördelade på tre byar i två olika skoldistrikt.

Att få komma tillbaka till både kollegor och skolor – och fortsätta det vi startat tillsammans – känns både meningsfullt och roligt. Det ska bli spännande att följa hur samarbetet växer vidare – och att få vara en del av ett gemensamt arbete för en undervisning som utvecklas och gör skillnad.