Berättelser om AI blir till föreställningar om det mänskliga

Konstruktionen av en maskin som övertrumfar och utmanövrerar människan har dramatiserats återkommande inom film och skönlitteratur men det är en berättelse som succesivt förflyttats från bokhandelns hyllor för science fiction till avdelningen för populärvetenskap.

Mystifieringen av AI-tekniken har skapat utrymme för en lukrativ genre där auktoriteter inom datavetenskap, filosofi och neurologi tillsammans med vetenskapsjournalister översätter tekniska landvinningarna och blickar in i framtiden med dramatiseringar av möjliga utopier och dystopier. Kommer AI hjälpa oss lösa de globala utmaningarna och ge oss mer fritid eller kommer dagens datorer utveckla en kapacitet och autonomi som på sikt blir till ett existentiellt hot för mänskligheten?

Avancerade tekniska system och modeller är inte lätta att förstå sig på om man inte är utbildad och verksam inom området. Den populärvetenskapliga genren får således en viktig funktion i att tillgängliggöra det som sker i (de ofta kommersiellt drivna) laboratorierna och förklara dess potentiella konsekvenser för en allmänhet som står utan vidare kunskaper i programmering av maskininlärning eller neurala nätverk. Efterfrågan av kunskap korsbefruktas med en dramatik som säljer – vart är vi på väg?

I det populärvetenskapliga narrativet om AI blir tekniken alltmer människolik samtidigt som det mänskliga i huvudsak förenklas till en kognitiv kapacitet. Metaforiken för att beskriva teknikens utveckling baseras på en neuropsykologisk begreppsapparat. Datorer lär sig, de minns och tänker. I allt större utsträckning beskrivs de kunna kontextualisera, associera och abstrahera, allt i jakten på att bli mer människa än människan.

För att datorerna ska kunna programmeras med kognitiva kapaciteter om ”förståelse” och ”meningsskapande” måste det observerbara definieras och kategoriseras, allting måste bli till ting. En katt måste kunna observeras som vara en katt oavsett hur och var den avbildas, uttalas eller låter och alla dess tänkbara konnotationer och kulturella innebörder behöver bli tillgängliga för den alltmer hårt arbetande processorn.

Det mänskliga framställs i sin tur ofta som begränsat och något som står på randen av sin kapacitet, vi människor är långsamma, känslostyrda, nyckfulla och oberäkneliga – egenskaper lätta att programmera bort i en datoriserad version av oss själva.

Vattendelaren i de populärvetenskapliga berättelserna om framtidens AI verkar stå kring tron på datorers förmåga att utveckla det som benämns som en ”generell intelligens”. Datavetenskapen har redan lyckats skapa expertprogram som kan lösa avancerade matematiska problem, slå mästare i spel som schack, GO och Jeopardy samtidigt som de är hjälplöst inkompetenta inom andra områden.

Ska framtidens datorer bli superintelligenta måste de på något vis kunna förflytta sin förmåga från ett kunskapsområde och göra det relevant för ett annat på samma enkla vis som människan förmår.

Nästa nödvändiga steg i utvecklingen beskrivs som möjligheten att programmera datorerna med en förmåga till rörelsefrihet, självreflektion, medvetenhet och ett ”sunt förnuft”. Här leder dock den neuropsykologiska metaforiken till synes in i en återvändsgränd och ambitionen avslöjar hur lite vi vet, förstår och kan förklara människans sätt att vara i världen.

Narrativet kommer till en punkt där maskinernas begränsningar blir tydliga samtidigt som det mänskliga framstår som alltmer mystiskt och abstrakt. Vi bär alla på erfarenheter av hur svårt det kan vara att förstå sig på sig själv.

Inte undra på att det blir utmanande att överföra en sådan förmåga till en maskin.

Thomas Wahl Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.