Mötespraktiker: Ett konstant arbete som möjliggör att komma samman i möten

Vi ser både i våra studier och i våra egna möten hur möten som (sam)arbetsform engagerar – vi är många som spenderar en stor del av vår arbetstid i möten. Men hur gör vi möten egentligen? Hur åstadkommer vi mötet, vad består mötespraktiken av? I en av våra studier har vi studerat digitala och hybrida möten för att försöka förstå mer om vilka praktiker som utgör själva mötespraktiken när vi möts i digital teknik. Vi har följt grupper i det privata näringslivet som möts antingen helt digitalt eller i hybrid form för att få inblick i vilket arbete som görs för att kontinuerligt skapa mötet. I förlängningen vill vi bidra till kunskap om hur den grundläggande aspekten att vi organiserar möten för att människor av olika anledningar ska komma samman möjliggörs när vi möts genom digital teknik.

En av praktikerna vi ser handlar om det arbete som kontinuerligt utförs för att skapa mötesrummet när vi möts digitalt (spacing). Spacing är ett arbete som görs återkommande under mötet, exempelvis genom aktivering av chatten (som öppnar upp en specifik form av mer eller mindre delat mötesrum), genom kameror som slås av och på (som förändrar det gemensamma rummet) eller genom röster och ljud i bakgrunden hos någon deltagare (som synliggör att det finns många rum i det digitala mötesrummet). Spacing-praktiken manifesterar sig exempelvis som prat eller delning av skärm.

En annan praktik är timing som är arbete som görs för att kunna interagera i ’rätt’ tid (vad som är rätt beror av situationen). Timing i det digitala mötet är ett arbete där sociala och tekniska aspekter i princip smälter samman för det handlar om att förstå den för sammanhanget specifika sociala timingen samtidigt som människa i samspel med teknik inte alltid möjliggör interaktion i det som vi ser som socialt ’rätt’ tid. Under de möten vi studerat finns många tillfällen där mikrofoner varit avstängda, där deltagare ’fryser’ när de ska prata eller där deltagare gett uttryck för att uppleva känslan av att vara (för) sent ute i en diskussion när de själva sitter på distans och det finns deltagare i ett fysiskt rum. Att förstå timing i en specifik mötessituation och att möjliggöra att agera utifrån det kräver en hel del arbete.

Ett tredje exempel på praktik handlar om den mänskliga kroppen och hur den skapas i det digitala mötet. Ett möte kräver mänskliga kroppar – en röst, ett finger som trycker på starta-mötet-knappen, ett ansikte i en ruta. I våra digitala möten fragmenteras våra kroppar på ett sätt som kan tolkas som att vi blir flera deltagare i ett och samma möte. Jag som deltagare skapas i text i chatten, som en 2D-kropp i en ruta, som enbart en röst, eller med min fysiska kropp i ett mötesrum om vi möts i hybridform. Ibland tar vi flera former samtidigt, ibland är vi mer sammansatta. Likväl är att skapa oss själva och andra som deltagare i mötet ett återkommande arbete under våra möten.

Det vi ser med stöd i praktikerna är att det under digitala och hybrida möten arbetas kontinuerligt med att skapa mötesplats(er) och deltagare, och med timing i interaktioner. Det här kan vi behöva tänka på när vi organiserar och genomför våra möten för det här tar tid och utrymme som vi inte alltid tar med i planeringen. De fasta ramar vi tror oss ha när vi går in i ett möte – exempelvis en plats i form av ett Zoom-rum och deltagare på samma ’plats’– måste kontinuerligt skapas under mötet, vilket vi inte behöver göra under fysiska möten på samma sätt. Vidare kan vi behöva jobba med att utveckla vår förståelse för att det inte räcker med mänsklig intention plus fungerande teknik för att vi ska komma samman i digitala möten. Det finns ett ’emellan’ där som delvis handlar om flyktigheten i det som utgör ’mötet’. Att åstadkomma möte är kontinuerligt arbete där teknik och människor ständigt skapas och skapar i olika sammansättning och det är däri flyktigheten i det digitala mötet ligger, och det är där vår förståelse behöver fördjupas.

Anna Uhlin