Vad händer med värderingar när digital teknik tar över arbete?

Organisationer har, hittills åtminstone, varit värdepluralistiska sammanhang. Även om rationalitet och effektivitet alltid varit dominerande värden så har andra värderingar existerat sida vid sida och kunnat utgöra viktiga motvikter till att endast göra det mest effektiva.

Det demokratiska samhället bygger på att yrkesgrupper förkroppsligar professionella värderingar och kan mobilisera en yrkesetik som är sammanflätad med yrkesmässig kunskap. Kunskap och värderingar är både oskiljaktiga och sprungna ur en praktiskt görande. Det gäller inte minst yrkesgrupper i offentlig sektor – socialarbetare, vårdpersonal, lärare, forskare, domare, åklagare, osv. Men det gäller i lika hög utsträckning ingenjörer, ekonomer, HR-specialister, arkitekter, managementkonsulter med flera. Det är viktigt att inse att en socialarbetare som utför sitt arbete gör det mot bakgrund av både personlig erfarenhet men också mot bakgrund av en specifik diskurs, plats, regelverk och kunskapsbas som betonar en kvalitativ förståelse av skeenden och premierar mänsklig interaktion. Värderingar som ett holistiskt bemötande, rättvisa och en individuell bedömning är centrala för socialarbetare. Dessa värderingar är, precis som värderingar i allmänhet, inte abstraktioner utan något som befästs och ges existens genom att praktiseras.

Vad händer då med dessa värderingar om arbete i allt högre utsträckning tas över av digital teknik? Det korta svaret är att den digitala teknikens materialitet på djupet underminerar möjligheten att praktisera andra värderingar än rationell effektivitet. Att låta teknik ta över mer och mer av vad vi gör i arbetet leder till en värderingsmonism. Algoritmer förkroppsligar inga värderingar annat än effektivitet.

Att tekniken sakta förvandlar organisationer från värdepluralistiska sammanhang till värdemonistiska måste ses i ljuset av att politiska rörelser runt om i världen gör framgångar med en politik som är allt annat än pluralistisk.

När demokrati och frihet på riktigt är under hot, det är då samhället i bred bemärkelse måste nyttja den värdepluralitet som gör det möjligt att stå upp för demokratin. Om det då inte längre är möjligt, om organisationer är värderingsagnostiska, då är samhället mer sårbart än vi kan föreställa oss. Det är inte bara att tekniken har en potential att användas för övervakning, objektifiering eller andra dunkla syften. Faran ligger i att vi genom att låta tekniken ta över det praktiska utförandet av arbete, som skapar det vi har kallat samhällen, har lämnat den politiska terrängen övergiven. Institutioner, lagar och normer kommer inte kunna rädda det demokratiska samhälle som många av oss påstår oss värdera om inte människor i praktisk handling är där ger demokratiska värderingar ett uttryck.

Den slutgiltiga frågan detta resonemang väcker är vad som kan göras annorlunda. För det är viktigt att klargöra att inget av det jag argumenterat för ovan bygger på en föreställning om att tekniken oundvikligen leder till detta. Tvärtom så är botemedlet att komma bort från en diskurs om oundviklighet och röra oss mot att i handling och görande, i organisering och arbete, ta ansvar för och befästa professionella värderingar och kunskapsbaser. Det kräver en berättelse om framtiden där tekniken är ett verktyg för att uppnå mänskliga mål. Det är en politisk fråga i hög grad. Men det är viktigt att se att arbete i högsta grad är av betydelse här och att vi inte kan prata om arbete längre utan att prata om teknikens roll i arbete. Vi måste vara öppna för att se att konsekvenserna av digitalisering inte bara är en fråga om avkastning på investeringar eller tillväxt. Konsekvenserna av digitalisering är i slutändan en förändring av förutsättningarna för ett pluralistiskt samhälle.

Christoffer Andersson