Text

”Ska vi bara lägga oss ner och dö?”

2018-11-06

- Om oro för framtidens arbetsmarknad

För ett par år sedan föreläste jag om förändringar på arbetsmarknaden för en gymnasieskola. På bakersta raden i rummet satt ett gäng killar. De verkade halvsova, några hade kepsar nerdragna över ansikten. Men en bit in i föreläsningen, när jag började prata om digitaliseringen och vilka förändringar vi kan se på arbetsmarknaden, var det en av killarna som satte sig upp, sköt bak kepsen och sa: ”Om robotarna tar över jobben, ska vi bara lägga oss ner och dö nu då?” Det var en modig fråga i ett rum fullt av skolkompisar. Det var också en relevant fråga och det var den frågan jag fick ägna resten av min föreläsning åt att besvara.


Osborne och Freys artikel The future of employment Länk till annan webbplats.från 2013 visade att cirka hälften av alla arbeten som då utfördes i USA skulle kunna utföras av datorer eller robotar innan år 2033. Resultaten översattes till den svenska arbetsmarknaden av Stiftelsen för strategisk forskning med liknande resultat https://strategiska.se/app/uploads/varannat-jobb-automatiseras.pdf . År 2013 är nu fem år sedan och Osborne och Freys studie har både omvärderats och kritiserats. En nyligen utgiven OECD-rapport visar att ”bara” 8 procent av alla jobb på den svenska arbetsmarknaden riskerar att ersättas av datorer och robotar. Men en massmedieöversikt från 2015 Länk till annan webbplats.visar hur budskapet ”hälften av alla jobb” återberättats i svenska massmedia så frekvent de senaste åren att de blivit en del av samhällets delade berättelse om digitaliseringen. I intervjuer med chefer och medarbetare i forskningsprojektet Digitaliserat arbete och organisering Länk till annan webbplats. (DAO) i den svenska stålindustrin under 2017 har jag och mina kollegor fått budskapet om hälften av alla jobb återberättad för oss: ”men du vet, eftersom datorerna ska ersätta jobben…” eller ”jag har hört att hälften av alla jobb kommer att försvinna”.

Så vad var det killen satta fingret på under föreläsningen: skulle datorer och robotar kunna göra att hälften av oss, eller åtta procent av oss, skulle kunna lägga oss ner och dö nu, för vi behövs ändå inte? Samhällsberättelsen om att jobben skulle kunna försvinna är förknippat med rädsla. Att vara eller bli arbetslös innebär mindre inkomst för den enskilda individen, men också upplevelsen av att inte vara behövd och stå utanför samhällets gemenskap. Forskaren och författaren Linn Spross skriver att arbetslösheten har konstruerats som ett av de största hoten mot såväl välfärden i stort som för individens möjlighet att leva ett meningsfullt liv i den svenska politiken genom hela 1900-talet. Från att frånvaron av arbete, som i Thorstein Veblens bok The Leisure Class från år 1899 beskrivs som ett eftersträvansvärt tillstånd, har arbetet som ideologi, samhälls- och livsmål under de senaste fyra hundra åren uppnått idolstatus. Sociologen Roland Paulsen visar i sin bok Arbetssamhället. Hur arbetet överlevde teknologin från 2010 hur arbetet har gått från ett nödvändigt ont till en rättighet och en dygd. I en rapport från 2018 Länk till annan webbplats. visar TCOs tankesmedja Futurion att många människor i Sverige idag betraktar den pågående digitaliseringens konsekvenser för tillgången på arbetstillfällen med oro.

Så vart ska killen längst bak i klassrummet rikta sin oro och ilska över risken att han inte kommer att behövas i det framtida arbetslivet? Vem är ansvarig? Vem eller vilka förkroppsligar hotet mot hans roll i samhället? Ska han att slå sönder sin mobiltelefon, platta eller dator, likt de engelska textilarbetarna när maskinerna hotade att ta över deras arbeten på 1810-talet? Kommer han att sluta självscanna och vägra betala räkningar via nätet? Nej, Futurions rapport Länk till annan webbplats. visar att de som beskriver sig som mest utsatta för digitaliseringens konsekvenser på arbetsmarknaden också löper störst risk att attraheras av populistiska rörelser. Istället för att ilskan riktas mot appen, datorn eller roboten anklagas nyanlända och invandrare för att ”ta över” jobben.

Hur vår gemensamma berättelse om digitaliseringens konsekvenser på arbetsmarknaden traderas är därför av stor betydelse. Den har betydelse för hur killen längst bak i klassrummet, och hans skolkompisar, kommer att uppfatta sina egna och andras roller i samhällsförändringen och i förlängningen för det politiska klimatet i Europa.

Vi kan dämpa vår oro genom att hänvisa till de nya jobb som uppstår: vissa till följd av digitaliseringen, vissa genom att behoven i samhället ständigt omprövas. Vad vi betraktar som arbetsmarknad, avlönat respektive oavlönat arbete, är också historiskt och kulturellt beroende. Vissa av de arbetsuppgifter som utförs på arbetsmarknaden är både nyttiga och meningsfulla, medan andra kan upplevas som både onyttiga och utan mening för den som utför dem. Många människor utför dagens mest meningsfulla sysslor och upplever sina tryggaste gemenskaper på arbetsmarknaden, andra utanför arbetsmarknaden.

Men låt oss för en stund, tillsammans med killen längst bak i klassrummet, våga leka med tanken att Osborne och Frey faktiskt spått rätt och att behovet av mänskligt arbete i samhället kommer att minska. Hur kan vi forma ett framtida samhälle där behovet av mänskligt arbete minskar, men behovet av att kunna försörja sig, vara behövd och leva ett meningsfullt liv blir uppfyllt?

Eva Lindell