Forskare ser risker med digitala möten
Digitala möten upplevs som exkluderande och tekniken kan bli en faktor som påverkar maktbalansen.
– Det finns en fara med att bara acceptera de digitala mötena utan att först ha diskuterat riskerna med dem, säger Anna Uhlin, forskare på MDH.
Mycket av det som skrivs om digitala möten förutsätter att så länge tekniken inte strular är det digitala mötet som vilket i-verkliga-livet-möte som helst. Problemen är dock flera: att de informella samtalen blir färre, att vi inte kan läsa av kroppsspråket hos de andra som deltar i mötet, att spontanitet och kreativitet minskar och att det är svårare att behålla fokus på mötet.
– Det finns en fara med att bara acceptera de digitala mötena utan att först ha identifierat och diskuterat riskerna med dem, säger Anna Uhlin. Att förstå dessa konsekvenser är viktigt av flera anledningar, till exempel för att veta hur vi ska fördela resurser som personal och pengar.
Det här är frågor som forskare från MDH och Anglia Ruskin University undersöker bland annat genom intervjuer på myndigheter och företag i Sverige och Storbritannien.
– Vi undersöker till exempel vad som händer när myndigheten börjar använda nya plattformar eller AI i kontorsmiljön, säger Anna Uhlin.
Medarbetare känner sig utanför gemenskapen
Anna Uhlins forskning visar att det kan vara problematiskt när några mötesdeltagare är på plats i ett rum och andra finns med på distans.
– Mycket pågår i rummet samtidigt som engagemanget i det som avhandlas kan vara relativt lågt hos deltagarna där, säger Anna Uhlin. De som är med på distans upplever att de får kämpa för att bli en del av det som pågår i mötet och för att skapa engagemang hos de andra. De beskriver det som att de måste vara fokuserade och inte missa sin chans att komma till tals, för de kan inte vänta till sedan. Det finns inget sedan för dem. Jag tolkar det som att det finns ett sedan för dem i rummet. De kan fortsätta diskussionen under rasten eller på vägen ut från mötet.
Du vet inte vem som lyssnar i bakgrunden
Anna Uhlin lyfter två saker som är specifika för de digitala mötena och som kan ge konsekvenser för vad vi kan åstadkomma i dem:
- Det finns inte någon dörr att stänga in till mötesrummet. Du vet alltså inte vilka som faktiskt deltar eller lyssnar i bakgrunden. Det går inte att kontrollera detta, utan vi behöver vänja oss vid att det är så de digitala mötena är.
- Webbkamera, mikrofon och skärm kräver ett annat förhållningssätt och många upplever dem som hinder. Tekniken kräver mer energi och ett annat slags fokus, till exempel för att identifiera vem det är som talar. Som deltagare blir du också högst medveten om dig själv och kan känna dig obekväm vid tanken på att din bild visas på storbildsskärm.
– Om vi ser tekniken som en aktör i mötet, som något som har möjlighet att agera och skapa riktning, då behöver vi titta på makt i mötet på ett annat sätt, säger Anna Uhlin. Tekniken har till exempel makt över vem som får en röst och vem som upplever en känsla av trygghet i mötet. Det påverkar i sin tur vad vi väljer att bidra med och därmed vad vi gemensamt (människa och teknik) kan åstadkomma i ett möte.
Coronapandemin kommer förändra vårt sätt att arbeta
– Just nu är det så klart intressant att följa hur nya beteenden och samarbetsformer utvecklas i spåren av coronapandemin, säger Anna Uhlin.
Vi blir mer vana att jobba digitalt och tvingas till att på riktigt engagera oss även under digitala möten. Det går inte längre att vänta tills vi ”ses på riktigt” eftersom vi inte vet när det blir.
– Man pratar ofta om att det inte finns utrymme för kreativitet och spontanitet i digitala möten, men en sak vi ser är att det kan vara en mer aktiv handling att säga något under ett digitalt möte eftersom du måste aktivera din mikrofon när du ska tala, säger Anna Uhlin. Det här kan göra att vi accepterar tystnad och tid för eftertanke mer och att vi därmed ges utrymme för såväl reflektion som kreativitet.